franzensanna

Det närmar sig med stora steg, det är så mycket som onsdag och förberedelserna blir bara fler, om jag ändå fick sova på nätterna skulle jag vara gladare. Längtar verkligen och det känns som en välförtjänt semester.

Vad är det som händer med mitt liv tänker för mig själv  när jag igår klev innanför min dörr efter mer än ett dygns vistelse på sjukhuset. Vaknade innan klockan slagit 05:00 onsdagsmorgon med magsmärtor som jag aldrig upplevt tidigare. Panikslaget ringer jag sjukvårdsrådgivningen och sitter i en 18 minuters lång kö innan jag kommer fram där jag får prata med en underbar människa i 20 minuter som ställer tusen frågor om var jag har ont, hur jag har ont, när jag fick ont, och hur ont det gör. Med tårar som vägrar sluta rinna svarar jag på frågorna och kvinnan inser att jag måste ha väldigt ont. Ja så var ju fallet då jag inte kunde resa mig utan att jag ville skrika rakt ut, och inte heller gå rakt. Det slutade med att Anneli fick hämta upp mig och Alicia och lämna av mig på sjukhuset. Efter undersökningar och samtal hamnar jag tillslut på avd 10 där jag får morfin och strikta order om att varken dricka eller äta något. Dropp sätts och jag ligger där med mina hemska plågor och tårarna slutar inte rinna. Blodprover samt andra otrevliga prover tas och efter en natt på avd 10 får jag prata med rondläkaren som talar om för mig att dom inte hittar något konstigt i mina prover och jag får åka hem. Dom har alltså ingen aning om vad det är men tror att det har med tarmarna att göra och skickar sedan hem mig.Vad är detta? Tankarna skenar iväg och jag tänker på Lotta Grey som för ca 1 år sedan åkte in med ont i magen och fick reda på att hon hade canser i just tarmarna. Varken ultraljud eller MR gjordes och jag undrar hur man vågar skicka hem någon utan att veta vad felet är. Här sitter jag, efter kaka på kaka börjar man tröttna på alla motgångar och undrar när man ska få leva. Med sådana kraftiga kolikliknande smärtor är iaf. jag övertygad om att det inte är normalt.Jag har hög smärtgräns så när jag säger att jag har ont, Då Har Jag Ont. Får ringa vårdcentralen och se till att få en utredning av min mage och helt enkelt ta itu med nästa problem i mitt liv.

Sakta men säkert tänker jag börja blogga igen, i hopp om att bloggadressen inte ska hamna i fel händer förän jag känner mig bekväm med det. Sista veckan på praktiken har inletts och på många sätt känns det som första veckan på mitt liv samtidigt rullat igång. De senaste veckorna har varit supertuffa och väldigt psykiskt påfrestande och tro mig när jag säger att jag aldrig gått ner mig så på äldre dagar. Det är inte jag, det är ju jag som är supersanna med superpsyke och klarar allt. Nog klarade jag det, men vägen dit var mycket tuffare än någonsin och trots det så härdades jag ytterligare och nu har jag bockat av en till tragisk upplevelse som jag önskat att jag aldrig ska behöva ha i mitt bagage. Men, eftersom att jag heter Sanna så är det väl klart att jag inte ska komma undan med det.