franzensanna

Jag fick Alicia i säng ganska tidigt igår, vid strax innan åtta. Emmelie kom och vi båda pratade om allt som behövde komma ut. Det är det som är så skönt med Emmelie, hon lyssnar och finns alltid där. Och ibland tror jag att hon har en inbyggd sensor på när jag akut behöver henne. För då kommer hon alltid. Underbart med sånna vänner. Vi pratade mycket, skrattade,grät en liten skvätt, såg på mammas pojkar,inlåst och debatt. Tråkigt nog jobbar hon idag så hon kan inte följa med ut.

Jag har jobbat 7-14 idag, solen har värmt i kylan och humöret har under dagen varit på topp. Sprang in på solhaga för att lämna lönerapport som missats från förra månaden och sedan hastigt iväg och hämta Alicia som var hos Eva (dagmamma) denna dag. Därefter bor det av till Farmor Anneli som bjöd på kaffe och en varm pratstund. Men så fort jag kommer hem, startar datorn och läser mail så rasar humöret i hastig nivå mot det sämre. Det är skrämmande hur snabbt man kan skifta humör ibland och hur så små saker som en stackars klänning och en idiotisk kundtjänst kan vända en hel dag till något sämre än vad den var innan. Dessa i-landsproblem som är så patetiska när man tänker efter. Och jag nästan skäms över mig själv. Startar kaffebryggaren, andas några djupa andetag. Johnny plockade precis upp Alicia för en liten stund och nu ska jag försöka hämta andan i den lilla stund jag får vara själv. Alicia, som är min solstråle i mörkret de flesta stunder har de senaste testat mina nerver extra mycket och när det är just så, kan jag bli extra trött. Imorgon är en ny dag, jag har faktiskt fått tid till lite utgång med god vän och det betyder mycket i en period som denna.

Jag gillar bloggar som får mig att skratta och som får mig på gott humör, människor med lite go i som bjuder på sig själva och kan blanda vardag med lite ironi. Det är en sån blogg jag går in på nästa dag, och nästa om inte för att få ett gott skratt så kanske en tankeställare. Nya tankebanor är aldrig fel, vi måste lära oss att leva lite utanför ramarna!

(bild lånad av "theplaylist.")

Jag är helt euforisk, kan inte hålla mig vill genast att det ska bli den 19e.

Var och hämtade ut mitt paket från Nelly igår, jackan var allt som fanns med och jag är en aning upprörd, vart är klänningen som jag har betalat för undrar jag och nelly svarar att den är nedpackad i mitt paket, och att dom ber om ursäkt ifall dom missat att packa ner den. Knepigt må jag säga för i mitt paket låg ingen klänning vilket gör mig ganska upprörd då jag tänkte ha den på fredag. Vi får se hur det går med detta, men Nelly har gjort en kund besviken och jag hoppas att dom löser detta på ett bra sätt så att jag kommer att vilja handla där igen.

Förövrigt så var gårdagen lugn och sansad, precis vad jag behöver just nu. Har köpt två älskvärda armband i veckan på Kappahl. Måste säga att dom är riktigt bra på det här med barnkläder samt smycken.

Armband har blivit något av en succé hos mig och jag bara älskar det nya modet med nitar, läder, berlocker och allt vad det är. Det är så jag.

Igår var jag bara mysig med håret i en enkel och slarvig knut.



Igår var en bra dag. Idag blir det ytterligare en.

God morgon på dig. Andra kaffekannan är färdig och jag är snart på benen i vanlig ordning. Alicia är på toppenhumör idag, och det är väl jag också. Ska se om jag eventuellt åker fram en runda på stan sedan. Det kan inte skada, något måste jag göra. Vi har iaf ätit en brakfrukost här, nybakat bröd från ugnen, ägg, grönsaker bl.a. Mycket gott. Jag är mycket mätt och belåten iaf. Nu ska jag dricka lite mer kaffe, ta en rök och försöka få ordning på mig själv. Have a nice day.

Nya tag. Det är söndag, och jag behöver handla. Freja kommer hem från skåne idag så vi kommer garanterat att ses. Det regnar ute, inget nytt för mig iaf. Alicia sitter framför bolibompa som inte heller är något nytt för mig så här på morgonen. Klockan har flyttats bak en timme och det var nytt för mig i morse iaf. En vecka fylld med ledighet väntar och jag känner att jag vill göra något speciellt under denna veckan. Vi får se hur det blir med det. Igår fick jag ett riktigt vinsug och trodde jag skulle gå under utan ett glas vin, ringde till bror för att fråga om han eventuellt hade lite vin till sin syster men han hade druckit upp det själv. Efter en lång stund fann jag en flaska i min vinhylla och lyckan var stor. Ren och skär vinlycka och kvällen var räddad. Nu ska jag ta en dusch sedan ska jag ringa Tony och höra om hans bil är tillgänglig att lånas så att jag kan åka och handla.

Inget brev idag heller. Jag tänkte vara lite privat och berätta för er att jag väntar på ett brev. Eller ja, rättare sagt ett provsvar. Under ca 3 års tid har jag årligen tagit cellprov efter att jag en gång hade fått en typ av HPV-virus som i många av livmoderhalscancerfallen (jösses vilket långt ord) är grundorsaken då det här viruset kan skapa en kraftig cellförändring. Och mycket riktigt för ca 1 år sedan hade jag en cellförändring, och jag minns hur jag reagerade när jag fick det provsvaret i brevlådan, sprang upp i lägenheten, öppnade i all hast och samtidigt som jag läste det kände jag hur hjärtat satt i halsgropen när jag efter tredje gången jag fått läsa om insåg vad det stog. Ett hemskt långt brev men det enda jag uppmärksammade var meningen "du har en cellförändring och vi måste därför ta ytterligare ett prov för att kunna se hur omfattande förändringen är" 
jag minns hur jag fick sätta mig ner på stolen i köket och tankarna rusade iväg. Tårarna började rinna av tanken på vad som skulle hända med Alicia om jag fick cancer och dog. Det stod klart och tydligt i brevet att jag ännu inte hade cancer och att en cellförändring är helt normalt och inte alls behöver leda till cancer. Men jag kunde ändå inte låta bli att gråta eftersom att jag vet hur min familjs sjukdomshistoria sett ut. Jag tog ett prov där dom klippte av en bit av min livmodertapp efter detta och det gjorde så förbannat jävla ont så jag ville klippa till slynan som sa att det inte skulle göra ont, men eftersom att jag inte är så hjärtlös så var det emot mina priciper. Jag fick återigen vänta på provsvar och dessa visade att allt såg ut som det skulle. Jag skulle alltså få leva utan cancer, tack för det. Men varje år är det nya prover och ångesten kommer upp igen, och nu sitter jag åter och väntar på det där förbannade brevet som vänder upp och ner på hela min tillvaro. Jag vet att jag inte har cancer, och alla säger hela tiden att jag inte kommer att få det osv. Men det är inte cancern som oroar mig i största del, utan tanken på vad som händer med min underbara lilla flicka om jag får det och inte överlever. Jag vill inte hamna där, när jag måste börja tänka på vem som ska få ansvar över henne om jag inte finns mer eller vandra i tankarna om att jag inte skulle få se henne bli vuxen, eller den värsta tanken, vad jag skulle säga till henne och hur jag skulle förklara för henne som redan har ångest över min död. (Alicia är inne i fasen där hon pratar mycket om när jag ska dö, gråter förtvivlat och är rädd för att jag ska bli gammal och rädd för att jag ska försvinna och inte finnas mer.) Ja det är det som är värst. Och vilken förälder som helst vet att det är mycket lätt att bli helt förtvivlad av bara tanken på att tvingas lämna sina barn på ett onaturligt sätt. Man börjar lätt gråta av bara tanken. Det gör iaf jag. Och då behöver inte en cancer finnas med i bilden.

det var det.

Det är lördag, jag jobbade igår och det gick bra. Precis som vanligt. Kom hem, såg det sista av idol och inte långt efter det gick jag och la mig. Alicia sov i bilen när pappa plockade upp mig och han berättade att hon hade varit så redig så. Det är min tös det.. Är jag nere en dag, behöver jag bara titta på henne så ser jag vad jag ådstakommit och inser snabbt att jag inte har något att vara nere för utan blir istället tacksam och stolt över det jag har och vad jag har gjort med mitt liv. Det gick inte åt helvete, utan det gick riktigt jävla bra för mig. Jag är inte som alla andra, jag har kämpat hårt för det jag har idag och jag kommer inte sluta kämpa för det jag vill någonsin. Jag har fler mål att nå och jag är på god väg dit. Jag är en stark individ, har en styrka som inte liknar något och jag om någon kommer att bli någonting i mitt liv.

Och allt prat som jag vet cirkulerar/cirkulerat i den här staden, är och har bara varit en drivkraft för mig och ingenting annat.

Bara så ni vet

Musik är bland det viktigaste i mitt liv för att jag ska gå runt. Jordin sparks har gjort en ny skiva och min favorit är Battlefield. Den går på rundgång tillsammans med all annan skön höstmusik.

Jag sitter och tittar igenom bloggar så här på morgonen med kaffekoppen i ena handen. Jag läser och förundras. Men någonting jag tycker är hemskt är att se en människa förnedra sig själv så mycket, har du ingen stolthet stackare? Ibland ramlar jag in på vissa bloggar när jag inte har bättre saker för mig, och det är så jag skulle kunna ramla av stolen på grund av vad jag ibland får läsa om.

Jag jobbar idag, från klockan 14 till ikväll 21:30, men det känns helt okej och jag saknar mina gamla gubbar och tanter när jag inte träffat dom på länge. Alla har sin egna charm, oavsett attityd och jag kan inte låta bli att tycka om dom alla. Det är helt okej att vara en hjälpande hand eller bara ett bollplank att ösa tankar och bekymmer över. Ibland går man bara innanför dörren hos någon och per automatik så öser känslor och tankar över en som personen ifråga verkar ha sparat på hela dagen inför det besök man gör. Men det är helt okej, för när man går därifrån så vet man att dom känner sig minst 10 kg lättare. Ibland gör man så mycket för någon, bara genom att lyssna.

Vaknade med  huvudvärk som jag nu i en timme försökt kurera med kaffe, och tydligen misslyckats. Telefonen får inte längre ligga under min kudde, ska lyssna till råd och lägga den långt ifrån mig och se om jag slipper morgonhuvudvärk sedan. Alicia ska dansa idag, jag är inte alls sugen på att dra ut i kylan idag, men vad gör man inte för sina barn. Bil börjar saknas extra mycket när kylan tar till, det är inte alls lika skönt att sätta sig på cykeln och känna hur fingrarna helst vill trilla av innan man kommit fram dit man ska.
Det årliga höstmunsåret börjar göra sig till känna och ingen anti finns hemma? Ajaj.
Ska jobba i helgen, fredag,lördag och ännu har inte lördagen löst sig med barnvakt. Väntar på svar från Johnny.

Min dag börjar inte så bra idag, som ni kanske hör.

Nu är det äntligen helt hundra att jag och Freja kommer iväg på Midnattsvisningen av New moon. Vissa biografer i Sverige har anordnat en midnattsvisning där dom först visar Twilight, och efteråt (efter midnatt) drar dom igång New moon. Detta innebär att vi blir dom första i Sverige, förutom kändisarna som ser New moon. Så den 19e November drar vi till Göteborg och bor där över natt på Scandic. Eftersom att jag fyller år 4 dagar innan så blir det ett litet firande såklart och jag antar att vi kommer gå ut efter filmen och slå klackarna i taket.
Detta är något jag längtat efter i ett år nu, så det här kommer bli så roligt!

Nu ska jag sätta fart med att lägga Alicia, imorgon är det torsdag och dans som gäller.

Gårdagen var tuff, en sorgsen dag. Men idag blir det bättre, Freja vart här igår och kom arg som ett bi in genom dörren. Vilket jag har full förståelse för. Har mycket svårt att förstå hur man kan vara så respektlös mot sin egna familj? Hur som haver, Freja är ett bra stöd när man känner sig nedstämd och ledsen. Idag står kalas på schemat och vi ska väl snart börja förbereda inför avfärd. Min lillasyster Fia fyller år och ärligt talat, så tror jag att hon fyller 10. Men jag kan ha fel och det vore hemskt pinsamt. Mycket mer fanns inte att säga idag. Hoppas ni andra har en trevlig helg.

Ja, kass uppdatering men jag har faktiskt knappt något intresse eller någon tid heller för det här med bloggen längre. Är så fullt upp med annat och egentligen händer det inte så mycket mer än skolan, vanliga mammasysslor, vänner och familj just nu. Hinner inte med riktigt. Jag bloggar ibland helt enkelt.
Idag är det torsdag, Alicia har dansat jag har varit på UM och fått recept på P-ringen som jag ska testa på. Trött som bara den har jag varit idag, sov dåligt inatt. Nu ska jag försöka ta tag i städningen här hemma det behövs när man bor med en fyra åring som inte alls har något som helst intresse av att hålla det städat, utan slänger kläder, strumpor, leksaker, lämnar disk osv i hela lägenheten.

Förövrigt så är det mycket som rör runt i huvudet, privata saker som skolan och framtidsplanerna, det som måste göras för att nå mina mål osv. Jag känner lite press på mig att prestera eftersom att denna utbildningen jag läser nu drar sig mot sitt slut. Kan inte riktigt fatta att jag snart är färdigutbildad undersköterska. Jag började ju nyss? Tre terminer har snart gått och sen kommer de sista två innan universitetet, det kommer såklart också gå fort och då känns det lite nära inpå även om det är ett år kvar. Det är ingen liten sak jag ska göra, hittills har det bara varit en spännande upplevelse som komma skall, men nu när den börjar närma sig blir det helt plötsligt lite otäck. Jag kommer självklart göra det ändå, men jag börjar inse att jag ska slänga mig ut för ett stup och hoppas att linan håller. Men, det ska bli spännande och jag kommer deffenitivt lära mig mycket nytt och få ännu mera livserfarenheter att packa ner i ryggsäcken.

God morgon, eller god förmiddag kanske det heter. Jag har varit vaken en stund, druckit en del kaffe och nu tänkte jag skriva lite här. Jag och Alicia ska iväg på kalas här snart hos Farmor Anneli, Micke fyller år. Det blir nog trevligt. Annars är det inget spännande som händer idag, fast det vet man ju inte förän dagen är slut iofs. Have a nice day!

Har inte haft varken tid eller lust till att blogga i veckan, har haft fullt upp med skolan. Jag får mina knäpper emellanåt och då får jag massor gjort, vilket jag fått nu. Har mer kvar att få gjort så klart och jag tänker fortsätta få saker gjort innan min superstudperiod går över igen, man får passa på. I morgon skulle jag egentligen gått ut med Emmelie, men barnvakt fanns ingen så jag får snällt sitta hemma och plugga i helgen. Det gör mig inte så mycket, vi har ändå varit ute en del och vi har haft roligt som bara den så det kan jag faktiskt leva på ett tag. Vi tar nog igen det ändå.

Nu ska jag faktiskt ta min kaffe och göra klart det sista på mitt tema arbete i psykologi. Där jag ändrade mig i sista stund från attityder till Tankens kraft. Vilket var ett bra val för där fanns mer intressant och användbart att hitta.

Blev jobb för mig idag, 7-16, sen efter det åkte jag till Freja som var barnvakt och tog en kopp kaffe. Vi såg på en film, Jumper som var riktigt bra och inte långt efter det somnade jag i Frejas soffa. Nu är jag och Alicia hemma, Emmelie kommer strax innan åtta för att se Ensam mamma söker med mig. Imorgon har jag redovisning vilket innebär att jag får sitta uppe en stund och renskriva lite. Det är ungefär hur den här dagen ser ut, jag är alldeles för trött för att orka anstränga mig mer än så här.

Satt och funderade och drömde mig tillbaka på min gravidtid, och det magiska första mötet med Alicia.

Jag var ung och olämpligt gravid, som många skulle säga och också sa. Jag skulle inte klara av det nya livet jag hade valt helt enkelt, jag var för ung. Men dessa ord och meningar betydde ingenting för mig för då visste jag, något dom inte visste. Jag växte enormt framåt slutet och la på mig ca 30 kg, blev tung och trött. Men ändå kände jag en värme som är helt obeskrivlig när Alicia sparkade mig rakt upp i revbenen så smärtan inte gick att undgå, så varm och uppfylld av en känsla jag aldrig känt förut. Tillslut kom dagen, den 27e Februari för snart 5 år sedan då värkar kom igång och mitt vatten drogs. Jag hade så fruktänsvärt ont men ändå, fanns den där varma uppfyllda känslan som en tröst och jag klarade mig igenom varje hemsk värk tack vare den. Hjärtljuden registrerades på en skärm och även om jag på den skärmen kunde se mina värkars kraft också, så var det absolut viktigaste de små söta och hjälp så vackra hjärtljuden. Koncentrerade jag mig bara på dom, så skulle jag klara allt. Jag var ovanligt tyst genom hela värkstadiet fick jag höra, men jag gick så djupt in i mig själv när smärtan kom så jag var inte anträffbar. Sökte genom hela min kropp för att i smärtan hitta den där känslan som hjälpte mig så mycket, Alicia.

Bild på första mötet.

Jag minns att jag duschade strax efter födseln, Alicia låg då i en plastsäng på hjul och ställdes precis utanför duschen. Jag duschade så fort jag kunde men var flera gånger tvungen att dra bort draperiet för att se så att hon verkligen stod kvar, det kändes inte verkligt, kändes som en dröm. Men visst stod hon kvar där, sovandes. Hon såg så lugn och fridfull ut. Vi kom upp till BB och fick vårat rum, där kom tårarna. Jag grät nog hejdlöst i en timme, glädjetårar såklart samtidigt som jag studerade den vackra bebisen som var min lilla sparkare från magen. Klockan sex på morgonen somnade jag med henne brevid mig, och vaknade klockan 7. Pigg som en lärka. Hur detta är möjligt kan många undra. Adrenalinet från förlossningen gör underverk. Detta var såklart den vackraste, bästa och mest betydelsefulla i hela mitt liv. Finns inget som slår det.

Ja nu är jag hemkommen, stuckit lite armar. Gjort lite HLR och lärt mig hur hjärtstartaren fungerar på MiniAnn. Om man känner sig dum när man övar så? Jotack, det gör man minsann och det som gör det hela okej är att man skrattar så förbannat mycket. Men det skulle man nog inte göra om det var på allvar. Hann med att sola innan jag åkte och hämtade Alicia vilket var skönt. Emmelie jobbar förmodligen hela natten vilket var lite synd för det hade varit gott att gå ut och ta några glas efter idol ikväll, ventilera,rensa hjärnan lite. Men idag mår jag betydligt bättre för nu har jag erkännt för mig själv, det jag vägrat uttala högt. Det känns lite bättre då faktiskt om man bara uttalar det högt. Nu är det dags för den rutinartade storstädningen och sen dusch.

Hej så länge

Godmorgon! Nu ska jag snabbt cykla iväg med Alicia till Bibbi, sen svänga förbi Emmelie innan skolan. I skolan ska vi idag köra metodövningar och lära oss det nya aktuella i HLR, med hjärtstartare. Gissa om jag kommer ha roligt? Ikväll vill jag mycket, vi får se om det blir något av det.

Nu är jag urless på mina hopplösa ångestattacker, vad fan är problemet? Det är inte jag och det klär mig inte att hålla på så här. Jag är inte deppig och jag får inte ångestattacker, speciellt inte av minsta småsak. Nog för att en av mina orsaker är väl nog för att bli lite nedstämd för stunden men allt det andra hör inte till. Är det höstångest eller vad är det jag har aldrig varit med om detta förut? Enough is enough!