franzensanna

Satt och funderade och drömde mig tillbaka på min gravidtid, och det magiska första mötet med Alicia.

Jag var ung och olämpligt gravid, som många skulle säga och också sa. Jag skulle inte klara av det nya livet jag hade valt helt enkelt, jag var för ung. Men dessa ord och meningar betydde ingenting för mig för då visste jag, något dom inte visste. Jag växte enormt framåt slutet och la på mig ca 30 kg, blev tung och trött. Men ändå kände jag en värme som är helt obeskrivlig när Alicia sparkade mig rakt upp i revbenen så smärtan inte gick att undgå, så varm och uppfylld av en känsla jag aldrig känt förut. Tillslut kom dagen, den 27e Februari för snart 5 år sedan då värkar kom igång och mitt vatten drogs. Jag hade så fruktänsvärt ont men ändå, fanns den där varma uppfyllda känslan som en tröst och jag klarade mig igenom varje hemsk värk tack vare den. Hjärtljuden registrerades på en skärm och även om jag på den skärmen kunde se mina värkars kraft också, så var det absolut viktigaste de små söta och hjälp så vackra hjärtljuden. Koncentrerade jag mig bara på dom, så skulle jag klara allt. Jag var ovanligt tyst genom hela värkstadiet fick jag höra, men jag gick så djupt in i mig själv när smärtan kom så jag var inte anträffbar. Sökte genom hela min kropp för att i smärtan hitta den där känslan som hjälpte mig så mycket, Alicia.

Krystvärkarna kom, och då var jag inte alls så tyst längre. Då skrek jag för kung och fosterland bara för att jag tog i så förbannat mycket. Och efter en timme sen jag började krysta var hon ute. Hon var också tyst, grät inte alls. Utan gnydde lite försiktigt, detta var det absolut vackraste ljudet jag någonsin hört. Och helt plötsligt, där låg hon. Min alldeles egna lilla flicka med massor av mörkt hår och världens vackraste mörkblåa ögon. Tusen känslor for genom kroppen. Känslor som jag aldrig skulle kunna beskriva tillräckligt bra för att göra dem rättvisa.

Bild på första mötet.

Jag minns att jag duschade strax efter födseln, Alicia låg då i en plastsäng på hjul och ställdes precis utanför duschen. Jag duschade så fort jag kunde men var flera gånger tvungen att dra bort draperiet för att se så att hon verkligen stod kvar, det kändes inte verkligt, kändes som en dröm. Men visst stod hon kvar där, sovandes. Hon såg så lugn och fridfull ut. Vi kom upp till BB och fick vårat rum, där kom tårarna. Jag grät nog hejdlöst i en timme, glädjetårar såklart samtidigt som jag studerade den vackra bebisen som var min lilla sparkare från magen. Klockan sex på morgonen somnade jag med henne brevid mig, och vaknade klockan 7. Pigg som en lärka. Hur detta är möjligt kan många undra. Adrenalinet från förlossningen gör underverk. Detta var såklart den vackraste, bästa och mest betydelsefulla i hela mitt liv. Finns inget som slår det.